»Ryna satte sig på huggkubben vid lidret och brast i gråt. Ingenting skulle hon få tillbaka. Hon hade kuskat runt i världen på måfå, så långt från allt som verkligen var viktigt. Låt vara att det var snett och vint och halvdött, men det här, det var hennes, det var det enda som var viktigt.«

Ryna har fått sparken från äldreboendet i Darmstadt och just kommit hem till byn i södra Belarus för att begrava sin farmor — släktens sista lövjerska, eller häxa eller klok gumma, beroende på vem man frågade. Vågorna av avkulakisering och deportationer, nio regimer och två krig hade spårlöst dragit förbi släktgården — eftersom ingen ville ha med gummorna Sira att göra, vare sig i krig, revolution eller fred. Gud är fjärran och till ipe är det långt genom skog och kärr…