Sven-Eric Liedman iakttar med förundran och skärpa vår samtid, ser tillbaka på västerlandets historia och ger oss trots allt hopp om framtiden.

Från min utsiktsplats vid datorn blickar jag ut över ett hav av lysande ljusgröna, ännu vårfriska almlöv. Ibland sitter en pilfink och gungar ytterst på en av de tunna grenarna. Just nu klättrar en gröngöling längs stammen. Det är en lust att leva.

Men hur kan det vara en lust när historien kanske snart tar slut och med den vår alltid lika uppfinningsrika och självförstörande mänsklighet? Säg det. Men så är det, och jag vet att jag som många andra kombinerar trivsel i det lilla livet med en skälvande oro inför det som händer i det stora.

Hur kan vi hantera vår förvirring?

RELATE